Evert Lundquist

Moderna Museet

Moderna Museets nya utställning är ett försök till nytolkning av vad som har beskrivits som ett av det svenska 1900-talets mest solida konstnärskap. Man vill se bortom den etablerade föreställningen om en strävsamt mognande mästare – till stor del lanserad av konstnären själv under sin livstid – för att istället lyfta fram hans sökande, experimentella, förhållningssätt till måleriet. En intressant, men långt ifrån övertygande, ambition. Utställningens lycka är att den låter besökaren röra sig fritt i rummen utan att få budskapet nedkört i halsen. Inte desto mindre: att som här beskriva Lundqvists ovilja att blanda samman sin person och sin konst som ett uttryck för en ”borgerlig” mentalitet är att missförstå hans gärning.

Ta ett av hans vanliga motiv, yxan, som finns representerad i utställningen av en målning från 1974. Germanskans ”bild” sägs ju dela stam med ”bila” och peka på bilden som en klyvning. Och vad strävade Lundquist efter om inte att göra måleriet till en dubblering av samma ontologiska vikt som verkligheten själv? Helt uppenbart är motivet här varken under- eller överordnat målningens materialitet. Snarare är de båda del av samma allegoriska helhet: bilden utgör en kommentar till sin egen belägenhet.

Detsamma kan sägas om Lundqvists återkommande porträtt av ateljén, staffliet och målarpenslarna. För att inte tala om den märkliga Efter Renoir (diptyk) från 1954, där konstnären har målat av en inramad reproduktion av en Renoirmålning för att sedan ställa ut de båda bilderna bredvid varandra. Detta gör inte Lundquist till en konstruktör av visuella rebusar, men det vittnar om en estetisk hållning som medvetet distanserar sig från all form av expressionism. Att fråga vad en bild av Lundquist säger om sitt motiv - eller vad motivet säger om konstnären - är med andra ord ointressant om man inte samtidigt frågar vad motivet säger om bilden.

Vad påstår exempelvis vågen i verket med samma namn från 1942-43 om den bild i vilken den uppträder? Precis som många av Lundquists målningar är motivet: vinden. Och vindens mest beständiga egenskap är som bekant dess flyktighet. Den skenbara paradoxen är att Lundquist modellerar fram det-som-inte-låter-sig-fångas i tjocka lager av pastos oljefärg. Att fråga hur detta är möjligt är ingen liten sak, det är ju bildens trovärdighet som står på spel. Men vem skulle hävda att Vågen saknar trovärdighet? Målningen lyckas i sitt uppsått - att fånga vågens rörelse - just genom att redovisa sin egen konstruktion. Genom att peka på bildens ”klyvning”.

Den tolkning som hängningen försöker påvisa - att målningarnas olikartade karaktärer vittnar om konstnärens avsaknad av metod - är med andra ord felaktig. Att Lundquists konstnärskap inte följer en logisk utvecklingskurva utan är fullt av omtagningar är ju inte ett argument för hans brist på metod. Tvärtom. Det är ju omprövningen, experimentet, som är metoden! Lundquist sökte efter det läge när bildens maskineri, som man säger, klaffar. Eller som det också heter: det läge när bilden fungerar. För detta finns inget recept. Men att måla sig fram till den position när vågen vilar i sin rörelse kräver inte heller, som Ulf Linde tycks mena, något mirakel. Det är en fråga om ingenjörskonst.

Gör detta Lundquists målningar mindre drabbande? Naturligtvis inte. Konstnären förutsätter samma självständighet hos sin publik som han avkräver sina motiv: han låter inte betraktaren vara slav under varken känsla eller intellekt. Och om det finns något djupt mänskligt i expressionismen, var det väl just det omänskliga som Lundquist eftersträvade. Det finns därför ingen anledning att bli sentimental över ensamheten i hans målningar. Det är helt enkelt namnet på tingets och bildens minsta gemensamma nämnare.

(Aftonbladet 22.01.2010)