Lee Lozano

Moderna museet

Det är lätt att förstå känslan av oreserverad beundran inför Lee Lozanos konstnärskap. Jag slås själv av det som väl också imponerar på andra: kraften, modet och den konsekventa hållningen. Det är nästan som att det inte går att formulera några invändningar, eller snarare: som att jag inte vill något hellre än att än en gång bekräfta det radikala i Lozanos gärning. Vilket är skäl nog att förhålla sig avvaktande till det egna omdömet.

Om någon har gjort ett ofrånkomligt verk som för all framtid sätter en gräns för konstnärskapet så är det Lozano. Jag tänker på Drop Out Piece från 1972, som innebar att hon tog avstånd från konsten en gång för alla. Ett beslut hon höll fast vid till sin död 23 år senare. Verket var det sista i en serie Language Pieces, bestående av specifika instruktioner för olika undersökningar: i Grass Piece var hon konstant hög i 33 dagar i sträck, och i No-Grass Piece var hon utan droger lika länge. I Real Money Piece erbjöd hon alla sina gäster pengar ur en burk, ”som godis”, och i några av hennes sista målningar, Wave Series, utfördes arbetet på ett liknande sätt enligt ett strikt formulerat regelverk.

Spektakulärt men också helt i fas med en politiskt orienterad konceptkonst som Adrian Piper, Vito Acconci och andra konstnärer arbetar med vid den här tiden. Det som är påtagligt i Lozanos fall är hur långt hon är villig att gå för att återerövra kontroll över konsten och livet. Att hon redan hade en framgångsrik karriär med ett storskaligt måleri av det slag som låg i framkanten för vad som var kommersiellt gångbart i mitten av 60-talet, förstärker naturligtvis intrycket av estetisk och politisk kompromisslöshet. Ingen behöver betvivla allvaret i hennes uppsåt.

Men visst finns det något här som känns nästan för bra för att vara sant. Och kanske kan det vara på sin plats att påminna om hur det faktiskt går till när museer ”skriver om” 1900-talets konsthistoria. I det här fallet handlar det om att det resursstarka galleriet Hauser & Wirth har köpt upp och lanserar Lozanos estate. I Art Forum skrev konstkritikern Katy Siegel redan 2008 om hur denna affärsverksamhet hänger samman med de senare årens exlosionsartade intresse för hennes konstnärskap. Vilket onekligen kastar ljus över Lars Nittves plötsliga iver att utnämna just Lozano till ett ”återupptäckt geni”, inte minst med tanke på Moderna museets tidigare närmast totala ointresse för den konceptuella konstens historia.

Lyckligtvis måste konst inte bedömas utifrån de eventualiteter som dikterar dess närvaro i nuet. Och Moderna museet och intendenten Iris Müller-Westermann har gjort en gedigen utställning, som utöver de konceptuella verken omfattar ett stort urval av Lozanos tidiga ”mekamorfiska” bilder liksom en presentation av det senare psykosexuella verktygsmåleriet. Det är helt enkelt storslaget. Samtidigt ska det i saklighetens namn sägas att uppvärderingen av Lozano knappast har någon avgörande betydelse för synen på 60-talets konst. Vilket inte hindrar att utställningen faktiskt kastar en del nytt ljus över den förändrade syn på estetisk materialitet som blir så påtaglig vid denna tid och som dagens konst fortfarande har att förhålla sig till.

(Aftonbladet 28.02.2010)