Thomás Saraceno

Bonniers Konsthall

I Bonniers konsthall har den miljöpartiröstande medelklasspubliken i Stockholms innerstad fått ett självklart stamlokus. Konsten har alltid höga produktionsvärden, och konsthallen intresserar sig för det som ligger i tiden. Ambitionen att vara del av samhälssdebatten renodlas nu ytterligare med den argentiske konstnären och arkitekten Thomás Saracenos spektakulära one-man show.

Utställningen har i vanlig ordning haft en påtaglig närvaro i media, och många har väl redan en rätt tydlig bild av dess innehåll. Saraceno iscensätts som en Buckminster Fuller för 2000-talet med fantasier om rymdhissar, molnstäder, flygande trädgårdar och naturligtvis den omtalade jättemodellen av Svarta änkans nät. Installationen 14 Billion - vars första version visades på Venedigbiennalen i somras - är ett exempel på Saracenos metod att esteticera naturvetenskapliga hypoteser och naturliga fenomen, genom att, i det här fallet, undersöka den svindlande idén om ”överenstämmelser mellan universums födelse och framväxten av en spindels nät.” Det låter spännande, men upplevelsen lämnar mig oberörd. Varför?

Det vanligaste problemet med utställningar är att de misslyckas att övertyga, exempelvis genom att inte presentera sitt ärende på ett trovärdigt sätt. Så är inte fallet här. Saracenos utställning vill bli betraktad som angelägen, men utan att göra sig omaket att övertyga mig om någonting. Och sanningen är ju att hans modeller, dokument och små experiment inte funkar särskilt väl varken som konst, teoretisk arkitektur eller, så vitt jag kan bedöma, som naturvetenskaplig forskning. Men här ska detta uppfattas som ett icke-problem. Den underförstådda betraktarpositionen är inte kritisk utan bejakande: som besökare förväntas jag sympatisera med Saracenos känsla av förundran inför tingen liksom hans vagt artikulerade ekologiska ambition att förändra och förbättra hur vi lever våra liv.

Saraceno har på några år seglat fram som en stjärna i konstlivet, och att någon som han lyfts fram beror väl i första hand på att det finns ett intresse från konstinstitutioner att iscensätta sig själva som visionära. Det är naturligtvis inget problem i sig, men när denna praxis intensifieras - vilket den kommer att göra framöver - samtidigt som institutionerna i allt högre grad integreras med media- och underhållningsindustri uppstår ett kritiskt underskott som riskerar att utarma konsten intill meningslöshet.

Bonniers och Saraceno är en utmärkt fallstudie. Under några veckor av medial sondmatning ska vi omvandlas till bekräftelsemaskiner hängivna utställningens vision om ett överskridande av fysikaliska, ideologiska och disciplinära gränser. Men när utbytbarhet och friktionsfrihet omvandlas till kvaliteter uppstår en närmast total desorientering: vad som saknas i utställningen är en närvaro, ett emfatiskt här och nu, som kan tjäna som fästpunkt för en kritisk dialog med betraktaren. Nuet regerar istället genom en slags flyktighet som innebär att varje fråga skjuts upp mot en obestämd framtid. Visioner om en bättre morgondag? Tillåt mig den mildaste form av motstånd: att tvivla.

(Aftonbladet 22.03.2010)