Richard Sollman

Gävle konstcentrum

Det hävdas ofta att bilder utövar ett ojämförligt stort inflytande över våra liv. Dessutom påstås denna makt vara större i dag än vid någon annan tidpunkt i historien (detta verkar gälla oavsett när yttrandets nu infaller). Men kännetecknas inte bilder snarare av en utpräglad maktlöshet? Måste inte en bild suffleras av någonting externt för att överhuvudtaget ha något att säga till om: genom att hänvisa till en sanning utanför sig själv (journalistiken), upprepas i det oändliga (reklamen) eller kringgärdas av invecklade ritualer (konsten)?

Richard Sollman liknar måleriet vid att hantera ett missbruk, och på ett plan handlar hans arbete om att omfamna bildens maktlöshet. Men det är inte hela sanningen. Det påtagliga med en installation som Position – som vänder måleriet ut-och-in och placerar besökaren i mitten – är just att den i allra högsta grad vill göra något med betraktaren. Detsamma gäller Anagram och Passage (Total Zero) som, likt alla Sollmans verk, bygger på en metodisk upprepning av ett begränsat antal element. Resultatet är bilder som vänder sig inåt och bort, samtidigt som de nästan snubblar över varandra i iver att engagera utställningsbesökaren och hela dennes kropp.

Det ligger nära till hands att associera till Barbro Östlihn, men även en hel tradition av låga genrer som trompe l’oeil och barndomens visuella tankenötter. Bildgåtor som genom enkla medel skapar svindeleffekter och brytningar mellan olika sätt att se.

Kanske kan Sollmans konstnärskap beskrivas som en grundforskning kring de gester en bild kan använda för att gripa tag i en betraktare. En slags tillämpad bildanalys (vilket inte låter så roligt som det faktiskt är). Samtidigt är det ovanliga med Sollmans bilder att de inte riktigt erbjuder det mervärde som i dag tycks ha blivit en självklarhet: att som ”kulturkonsument” alltid förvänta sig något extra. En bonus i form av upplysning, underhållning eller annat.

En av de första frågorna som dök upp när jag skulle skriva om Sollman var därför: kommer han verkligen undan med det han föresätter sig? Samtidigt är svaret mindre intressant än skälet till att frågan överhuvudtaget gör sig gällande – i dag går det ju trots allt att ”komma undan” med det mesta i konstens namn. Fast i en recension förväntar sig läsaren kanske ett svar. Och då måste jag erkänna att jag inte är helt övertygad. Men det är en tveksamhet sammanflätad med detta pockande ”men ändå …”, som skiljer det som lämnar en likgiltig från det som fångar ens intresse.

(Aftonbladet 2009.10.19)