Goldin + Senneby

Looking for Headless

Index

En konsekvens av konceptkonstens genombrott på 1960- talet var att konstnärerna hamnade i ett nytt beroendeförhållande till institutionerna. Den idébaserade konsten var delvis ett försök att inrätta ett avstånd till en allt mer påträngande konstmarknad, men kom att bana vägen för en professionaliserad produktion av vad konstnärsgruppen Art & Language beskrivit som en pseudo-kritisk och självbekräftande institutionell teater.

Goldin + Senneby (Simon Goldin och Jakob Senneby) drar den post-konceptuella föreställningen om konstnären som projektledare till sin spets. Looking for Headless, som nu presenteras på Index i Stockholm, är ett något tillkrånglat försök att skriva en spänningsroman med utgångspunkt i off-shore-företagsamhet. Men arbetet är samtidigt en slags projektbeskrivning-in-progress som skrivs fram och "muterar" inför mottagarens ögon.

Utgångspunkten är en undersökning av offshore-företaget Headless Ltd., och misstanken att det skulle vara en inkarnation av George Batailles hemliga sällskap Acéphale från 1930-talet. Exakt vad Batailles anti-fascistiska klubb sysslade med är ju okänt, men ryktet om planerade människooffer blir här startskottet för en mordgåta i de internationella finansernas ljusskygga farvatten. Tänk: Dan Brown.

Som kritiker är det lätt att bli paranoid. Headless är en undersökning av undandragandet som politisk strategi, och metoden består i att omvandla undersökningsobjektet självt till metod: konstnärerna drar sig undan och det finns inget estetiskt objekt att förhålla sig till. Projektet är en fabrik som sätter andra i arbete. Det är som en mardröm. Ett strupgrepp.

Samtidigt är det inte så invecklat. Den som är bekant med lajv förstår ungefär hur det hela är uppbyggt. Med den skillnaden att här uppträder spelarna som sig själva, samtidigt som gränserna mellan olika lager av fiktion befinner sig under ständigt omförhandling. Under öppningskvällen anordnades exempelvis ett samtal mellan frilanscuratorn Kim Einarsson och ekonomen Angus Cameron, båda regelbundet anlitade av Goldin + Senneby. De är dessutom, liksom konstnärerna själva, karaktärer i den pågående romanen.

Även själva skrivandet är outsourcat och signerat pseudonymen K.D., också hon en karaktär i "sin egen" fiktion. Vem som egentligen författar texten förblir oklart, men av allt att döma är den ett redaktionellt lapptäcke med bidrag av olika skribenter. En läsning som på varje nivå drar sig undan det njutbara.

Headless är skickligt genomfört och fungerar rätt bra som satir. Men projektets estetiska torftighet blir i längden ett problem. Att det är en medveten hållning gör inte saken bättre. Tvärtom, faktiskt. För torftigheten har mindre att göra med de approprierade formerna (deckaren, power-point-presentationen), än att dessa ställs samman på ett sätt som i varje instans söker föregripa mottagarens reaktioner. Varje fråga tycks redan ha ett svar. Kravet på transparens omvandlas i sin motsats.

Därmed blir det generande tydligt att en fråga aldrig får något tillfredsställande svar: varför jag ska ägna tid åt en konst som till varje pris vill domptera mitt intellekt och inskränka mitt känsloliv. Att fånga någons intresse genom att outtröttligt framhärda hur otroligt intressant man är brukar som bekant inte vara någon lyckad strategi. Detsamma gäller konst: ett bristande intresse kan i längden inte avfärdas med mottagarens oförmåga att tillhöra den rätta målgruppen.

(Aftonbladet 2009.11)