Nasreen Mohamedi

+Rasheed Araeen & Raqs Media Collective

Lunds konsthall

Nasreen Mohamedis teckningar är som gjorda för Lunds konsthall. Utställningsrummens kombination av öppna ytor och små prång får sin motsvarighet i spelet mellan förtätning och förskjutning i hennes "suprematistiska" bilder.

Mohamedi var kosmopolit. Hon föddes i Indien men fick sin konstnärliga utbildning i London på 50-talet. Fram till sin död 1990 levde hon i bland annat Förenade Arabemiraten, Bombay och Paris. Under flera år har hon varit närmast bortglömd, men på senare tid har hon blivit föremål för en rad utställningar runt om i världen. Själv såg jag hennes arbete för första gången 2007, på Documenta i Kassel, där hon visades tillsammans med målningar av den amerikanska konstnären Agnes Martin.

Jämförelsen haltar. Är inte de båda konstnärerna rentav varandras motsatser? Medan Martins kompositioner är förankrade i en modernistisk idé om bildkonstens särart, framstår Mohamedi som en egensinnig och något saktfärdig avantgardist. Vissa bilder för tankarna till den experimentella musikens grafiska partitur, medan andra utvecklar en estetik som påminner om dekonstruktivistisk arkitektur influerad av Malevitjs utopiska fantasier från seklets början. Dessa bilder saknar Martins estetiska självtillräcklighet. Hos Mohamedi är ett framtida uppförande alltid inskrivet som en hypotetisk möjlighet i verken.

Konsthistorikern George Didi-Huberman har liknat bilden vid en fjäril, en irrationell rörelse som aldrig full ut låter sig infångas av historikerns analytiska förklaringsmodeller. En ovanligt passande liknelse i detta sammanhang. För ”återupptäckten” av Mohamedi aktualiserar oundvikligen frågan om hennes plats i konsthistorien. De som inte låter sig imponeras kan naturligtvis avfärda hennes arbete som en anakronism, en harmlös och esteticerad avantgardism utan kontakt med en politisk verklighet.

De som tvärtom ser henne som en orättvist förbisedd konstnär, måste ta ställning till hur konsthistorien kan skrivas om för att omfatta en icke-västerländsk konstnär på egna meriter snarare än som en mindre förskjutning av en redan existerande kanon.

Problemet med båda dessa förhållningssätt är att de inte beaktar det fjärilslika i Mohamedis bilder. Deras anspråk på att överskrida sina historiska omständigheter. Vilket nog säger något om varför hon uppmärksammas just nu: hennes verk upprättar ett avstånd till postmodernismens krav på att historisera varje given position utifrån föreställningen om att själv vara i besittning av ett upphöjt historiskt medvetande. De pekar på en blindhet i oviljan att se ett konstverks betydelse som en möjlighet bortom samtidens omedelbara horisont.

Att Lunds konsthall ställer ut Mohamedi är föredömligt, och i linje med konsthallens internationella ambitionsnivå. Dessvärre har man valt att utöka presentationen med en videoinstallation av Raqs Media Collective samt ett par verk av Rasheed Araeen, konstnär och grundare av tidskriften Third Text. Resultatet är tre separata utställningar med olika ingångar på temat indisk modernitet. Problemet är att denna konstellation är alltför sparsmakad för att göra rättvisa och en så komplicerad frågeställning, samtidigt som helheten blir splittrad vilket skymmer komplexiteten i de enskilda verken.

(Aftonbladet 2010.01.11)