Boris Groys

Art Power

MIT Press

Hur förhåller man sig till en författare som menar att fördelen med konstkritik är att ingen läser den, och att man därför, i princip, kan skriva vad som helst? Man blir naturligtvis skeptisk, vilket också är meningen. Boris Groys är något så ovanligt som en underhållande konstteoretiker. Han ödslar inte tid på att kommentera existerande litteratur eller bjuda in läsaren att följa ett resonemang. Istället staplar han påståenden på varandra, alltid på jakt efter argumentets nya, och inte sällan provocerande, vändning. Art Power innehåller texter skrivna mellan 1997-2007 och är full av häpnadsväckande analyser av den internationella konstmarknaden, det postmoderna museet, terrorismens estetik, privatiseringen av det ryska samhället, Europas kulturpolitik… Alltid med blicken mot samtidens politisk-estetiska horisont: den globala kapitalismen och den postmoderna smaken.

För Groys handlar konst varken om att smycka eller kritisera den befintliga makten utan om ett utövande av makt i egen rätt. Konstens syfte, menar han, har alltid varit att representera den yttersta makten – vilket också är källan till dess auktoritet som reel aktör på det politiska fältet. Som sådan utgör den per definition ett motstånd mot varje jordiskt herravälde. Vad han efterlyser är ytterst en konst som fungerar som propaganda, inte för en eller annan politisk ståndpunkt, utan för en ideologisk vision om framtiden.

Problemet är att en sådan konst inte är möjlig på marknadens villkor. Som en konsekvens lyfter han fram antiglobaliseringsrörelsen och islamismen som estetiska avantgarderörelser. I farten utnämner han Osama bin Ladin till videokonstnär och placerar religiös terrorism i en europeisk tradition av gränsöverskridande projekt. Omdömeslöst? För Groys är suspensionen av omdömet konstens kärna. Dess autonomi garanteras inte av det estetiska värdets obefläckade och universella autonomi, utan knyts till den radikala föreställningen om alla omdömens lika värde. Gränsen mellan idealism och nihilism är hårfin. Allt tycks bättre än samtidens mjäkiga pluralism.

Om Groys marknadskritik framstår som något monoman bör man ha i åtanke att han verkar inom det internationella konstlivet som med sina konstmässor, biennaler och gallerikomplex framstår som den ultimata konvergensen mellan estetiska och ekonomiska intressen. Med en dåres envishet kontrasterar han detta system med erfarenheten av Sovjetkommunismen och noterar att efter andra världskriget har de estetiska uttryck som inte producerats på marknadens villkor (tex Sovjettidens socialrealism) skrivits ut ur konsthistorien. Konstbegreppet har gradvist blivit synonymt med den frihet som endast är möjlig på den öppna marknaden. Groys vet att det inte behöver vara så.

De radikala perspektiven i Art Power landar anmärkningsvärt ofta i ett försvar för vad som i den svenska debatten skulle passera för en kulturkonservativ hållning: vikten av konstens traditionella arbetsfördelning och av konstmuseets uppgift att samla och vårda kulturarvet. Skälet är enkelt: traditionen visar oss vad som inte längre är möjligt. Museets primära funktion har aldrig varit att bevara historien utan att producera det nya. Det vill säga att ge upphov till en konst som strävar efter att ta plats i dess samling och därför måste skilja sig från de verk som redan finns där. Populärkultur, å andra sidan, är besatt av det senaste och därmed per definition oförmögen till sann innovation.

För Groys kvarstår det som ska komma, kanske till och med själva överskridandet, som kritikens teoretiska begärsobjekt. Han söker en syntes bortom syntesens möjlighetshorisont. Vilket torde vara möjligt endast för den som ställer sig utanför historien. Med andra ord Groys själv, kritikern som avantgardist med kraft att realisera en visionär utopi. Men dialektiken mellan innovation och tradition som en nödvändig kontrollinstans för begäret efter det nya - borde inte den tillämpas även på kritiken? Så länge kritikern kan ”skriva vad som helst” torde ju även denne vara underkastad modets svängningar.

Detta är för övrigt helt i linje med att läsa Groys. Upplyftande för stunden men nästan kväljande i allt för stora doser. Inte helt olikt den populärkultur han kritiserar för att följa marknadens nycker. Ofrivilligt aktualiserar han därmed behovet av ett arkiv även för kritiken; ett arkiv som kunde möjliggöra nya sökvägar och uppdaga samband och potentialiteter i det som faktiskt skrivits. Konfronterad med ett sådant arkiv skulle kanske även Groys se sig tvungen att dra de filosofiska konsekvenserna av att historien inte nödvändigtvis följer linjära förlopp. Slutsats gällande kritiken: ner från teorins barrikader och in i arkiven.

(Aftonbladet 2009.02.08)