Dalí, Dalí med Francesco Vezzoli

Moderna museet

Dalí, Dalí med Francesco Vezzoli är inte en utställning om Salvador Dalí. Den handlar inte om hans konst och motiveras inte i första hand av ett intresse för Dalí som historisk person. Moderna museet verkar snarare ha sett en möjlighet att följa upp den estetisk-politiska agenda man etablerat med utställningar som Fashination och Warhol. Andra röster, andra rum. Konst som en slags självbekräftande institutionell teater allt mer underordnad varumärket Moderna Museet.

Utställningen är uppdelad på två salar. Den första har vita väggar och rymmer ett femtontal välkända målningar som Narcissus metamorfos och Sömnen. Samt ett par objekt och en serie fantastiska illustrationer av Maldorors sånger från 1934. I den andra salen presenteras den genreöverskridande Dalí. En visuell excess där smyckesdesign och grafisk formgivning möter konstnären som mediaclown: TV-intervjuer, fotografier och reklamfilmer.

Budskapet är att detta är en bild vi bör bejaka. Dalí var den första konstnär att ta massmedias kulturella betydelse på allvar. En föregångare till senare sammansmältningar av konst och underhållning. Postmodernism avant la lettre.

I katalogen försäkras läsaren om att "verkligheten har blivit ett spektakel" och att vi lever i en tid då "drömmar tillåts förverkligas och exploateras utan hämningar". Rimliga påståenden, kan tyckas, men samtidigt lika självuppfyllande idag som för 20, 40 eller 80 år sedan. Om utställningen verkligen ville "ifrågasätta systemet den verkar i" borde den istället erbjuda en tillflyktsort undan den "förening mellan konstnärer och mediaindustri" som Dalí sägs ha föregripit. Men det egentliga syftet är väl snarare att skyla över hur Moderna museet bidrar till den utveckling man här låtsas belysa och kritisera.

Varför skulle man annars fullfölja en så uppenbart dålig idé som att ställa ut Dalí bredvid Francesco Vezzoli, en medioker institutionskritiker vars närvaro motiveras av det banala faktum att han gör konst om kändisar? Kritik och marknadsföring i sällsynt oskön förening. Konstnärligt värde är inte ens en fråga.

Moderna museet blandar ihop mål och medel och det är ett problem. Den debatt som fördes, eller snarare inte fördes, på dessa sidor i början av sommaren om utställningsprogrammets undermåliga genusbalans är talande: istället för att ta tag i situationen prioriteras en glättig fasad. Och ingen blev väl egentligen förvånad över beslutet att stuva undan Dick Bengtssons verk under sommarens EU-toppmöte? Det är bristen på värdighet som gör mig bedrövad.

(Aftonbladet 2009.10.04)