Ola Pehrson

Färgfabriken

Det är nu snart tre år sedan den tragiska bilolycka där Ola Pehrson omkom tillsammans med sin fru, konstnären Lena Gustafsson, och två av deras barn. Och den retrospektiv som nu visas på Färgfabriken är väl i första hand ett sätt att minnas både konstnären och människan Ola Pehrson.

Men det går inte att komma ifrån frågan om konstnärens eftermäle. Den retrospektiva utställningens finalitet ställer liknande krav på det kritiska omdömet, och en recension kan inte undvika att ta ställning till frågan: Finns det ett bestående värde i Pehrsons arbete?

Jag har tyvärr svårt att se vari det skulle bestå. Mitt största problem med Pehrsons konst är dess bristande tilltro till sig själv som konst. Ta NASDAQ Vocal Index (2003-2004) som uppfördes live under öppningskvällen. Ett körverk som med hjälp av en speciell programvara omvandlar information från den amerikanska NASDAQ-börsen till en komposition som uppförs i realtid genom att de inkluderade företagen får en stämma knuten till en av körens medlemmar. En musikalisk tolkning av den situation som just då råder på börsen.

Är det rimligt att kräva att konst måste ha ett uttalat budskap? Jag föreställer mig att de flesta i alla fall håller med om att den bör ge uttryck för en vilja att göra någonting med sin mottagare. Ibland hävdas det ju slarvigt att det är betraktaren som gör verket, men det intressanta är ju det arbete som verket utför på sin betraktare. Är det inte just detta som åsyftas när man säger att ett konstverk "griper tag" eller "talar till" en?

Utan de erfarenheter som korresponderar mot dessa uttryck blir konstupplevelsen hur som helst en rätt torftig historia. På så vis beskriver de ganska väl den intentionella struktur som kan sägas utgöra ett konstverks "inre maskineri". Kanske ligger det därmed nära vad som vanligtvis menas med ett budskap. I så fall är det just vad jag saknar i körverket och i Pehrsons arbete generellt: en artikulerad viljeakt som griper tag i mig som betraktare.

Visst finns det verk i utställningen som fungerar som exempelvis satir, som Yucca Invest Trading Plant (1998). Med allusion på amerikanen John Baldessaris 70-tals klassiker Teaching a Plant the Alphabet, har konstnären lärt en yuccapalm spekulera på börsen genom att omvandla växtens elektromagnetiska signaler till köp-och säljkommandon. Komiskt nog har yuccapalmen vid flera tillfällen slagit börsindex och nått bättre resultat än de flesta professionella börsanalytiker.

Pehrsons arbeten är sympatiska genom att inte utge sig för att vara något annat eller något mer än vad de är. Men i det här fallet är det just detta "något mer" som saknas. Jag anar ett urskuldande leende i många av verken. Men konst är inget att skämmas över. En insikt jag önskar att Pehrson hade gjort till en del av sin estetik.

(Aftonbladet 2009.09)