Mörkrets Hjärta
Att Jan Håfströms konst framförallt handlar om honom själv är något som ofta upprepas i recensioner, essäer och katalogtexter. Och det rör sig om ett omfattande material. Håfström är sannolikt landets mest omskrivna nu levande konstnär, och genom åren har det publicerats ett antal digra volymer om hans konst.
Mörkrets Hjärta framstår i detta avseende som en apoteos. Den 300-sidiga katalogen, Book of the Dead, är ett verk i egen rätt och inleds av flera sidor med konstnärens barndomsteckningar. Sedan följer fotografier ur familjealbumet, bilder från ateljén, personliga vykort, dagboksblad, en text av konstnärens son om en gemensam resa... Materialet vittnar om en erfarenhet som är djupt känd, men varför måste budskapet hamras in med en sådan aggressiv frenesi? Att det handlar om en oreserverad hyllning av den manlige konstnärshjälten, vars introverta blick osynliggör andra erfarenheter än de som bekräftar den egna positionen, gör inte saken bättre.
Även Lars Olof Loelds arbete vittnar om ett intresse för hur det egna konstnärskapet beskrivs och iscensätts. Likt Håfström är Loeld en skapare av egna världar, men i motsats till dennes heroiska gester och högtravande retorik arbetar han med subtila förskjutningar och en underfundig humor. Där Håfströms böcker är storslagna inbundna volymer, är Loelds böcker av enklast tänkbara slag. Ofta inte mer än tunna häften.
Ta de publikationer som gjorts i samband med hans retrospektiv. Samtal mellan bilden och ärlan är ett utsökt litet häfte på 6 sidor där Loeld kommenterar sin egen konst genom ett fiktivt samtal mellan två berörda parter. Och Om bild, en typiskt Loeldsk sammanställning av dikter, målningar och fotografier från ateljén med arbetsmaterial, skisser och verk i olika arrangemang. Dessa bilder pekar på arbetet som en pågående forskningsprocess, men blir också en slags autenticitetsmarkörer som visar på närheten mellan konstnärens liv och verk.
Även hos Loeld blir utforskandet av bilden ett arbete med konstnärskapet som bild. Men där Håfström tycks besatt av att återupprätta en mytisk och heroisk konstnärsroll, frammanar Loeld bilden av ett intimt och omsorgsfullt ordnat rum för verk och betraktare att vistas i.
Till Håfströms försvar ska sägas att hans överdeterminerade estetik vittnar om en kris som inte enbart är hans egen. Att en av landets konsthögskolor anlitar en jurist för att granska studenternas arbete är en exceptionell händelse. Men på ett plan är det också en logisk följd av en utveckling där konsten blivit allt mer kringgärdad av externa intressen. Instrumentaliserad, utan eget värde. En offentlig angelägenhet bland andra.
I detta läge kan konstruktionen av en avgränsad sfär för det egna arbetet framstå som en helt nödvändig motståndshandling. Och Håfströms engagemang i relationen mellan sitt arbete och den egna biografin är också något som har eskalerat under senare år. Som om han uppfattade situationen som en kamp om konstens territorium, och en gång för alla ville fastställa det egna konstnärskapets gränser.
Kanske är det också så att konsten får sin fulla kraft först då den betraktas som del av konstnärskapets övergripande helhet. Mitt problem med Håfström är i så fall att han iscensätter sig själv som ett monument för eftervärlden att uttolka och beundra. Loeld däremot tycks inte begära något särskilt av mig som betraktare. Vilket kan uppfattas som en världsfrånvänd hållning, men i själva verket är så långt ifrån konst som introspektiv självutgjutelse man kan komma
Jag tror detta är vad Peter Cornell syftar på när han jämför Loeld med den franske poeten Francis Ponge: en konstnärlig etik grundad på generositet och användbarhet. Där de nödvändiga verktygen alltid finns öppet och sakligt redovisade i verken, och där konstnärskapet framträder likt en glasklar utsaga, ett exempel, för andra att följa eller förkasta.
(Aftonbladet 2009.05.14)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar