Eva Löfdahl

pi och omkring

Lunds konsthall

Att inte finna de rätta orden är något som de flesta, inte minst kritiker, är vana vid att hantera. Famlandet i språkets utkanter återförs snabbt och effektivt till välkänt territorium. Eva Löfdahls verk fungerar inte på det viset. De är alltför främmande. Referenserna får inte riktigt fäste.

Löfdahls utställning på Lunds konsthall presenterar verk från de senaste 15 åren och hämtar sitt namn från den lilla skulpturen 3Dpi från 2009. En liten gipsfigur, kanske 20 centimeter hög, i form av en svamp med ett extra ben. Men också ett skulpturalt tecken för det välkända tal som används för att beräkna cirkelns kvadratur. Svampformen får mig samtidigt att tänka på ett litet barn: bortkommen men ändå frimodig. En association till just det språklösa och tafatta tillstånd som Löfdahl söker sig mot i sin antimonumentala estetik.

Poängen är att hon aldrig låter mottagaren komma undan med en så enkel manöver. Varje konstverk rymmer ett direktiv som talar om hur det bör tas emot, och hos Löfdahl finns ett förbud mot att återföra det obekanta på det redan kända. Frågan är vilka alternativ som erbjuds. Hur ska besökaren förhålla sig till hennes utställning på Lunds konsthall?

En ledtråd kan vara de skulpturala objekt konstnären kallar för Bindeord 1 och Bindeord 2. De första ser ut som överdimensionerade angeldon, gjutna i brons och utplacerade på golvet i konsthallens bakre rum. De sista är en slags rumsligheter i vit MDF vars inre avskärmas mot rummet av ett svart nylonnät. De står upptryckta mot väggarna - två på nedervåningen och en på konsthallens mezzaninvåning - och påminner mest om bakvända målburar från någon okänd bollsport.

Bindeorden likställer utställningen med en text, och nätet, eller väven, är ju också en välkänd skriftmetafor. Tillsammans med de överdimensionerade fiskedonen får de något olycksbådande över sig: texten som fångstredskap. Att beskrivas skulle alltså vara att fångas in och oskadliggöras. Konsten kan bara "leva" genom att undvika att "bindas" av orden. Därför måste verken till varje pris undanhålla de termer i vilka en kritik skulle kunna formuleras.

Denna hållning är problematisk då den i princip lämnar mottagaren med två alternativ: hylla eller avfärda. Själv skulle jag tvärtom hävda att konst blir intressant - eller levande - först då den låter sig användas och sättas i förbindelse med andra uttryck både inom och utanför estetikens fält. Och egentligen tror jag att Löfdahls konst strävar efter att vara intressant i denna mening. Genom att inte låta mottagaren känna sig tillfreds varken med objektens stumma ordlöshet eller i nöjet att finna de rätta orden tycks de ju specifikt konstruerade för att väcka begäret att återvända och spendera tid i rollen som betraktare.

Det är här utställningen fallerar. Presentationen är alltför vördnadsfull och inriktad på att lyfta fram den aspekt av konstnärens arbete som framförallt vill väcka förundran. Men medan det som är intressant alltid är spännande, är det som är spännande inte nödvändigtvis intressant. Spännande kan vara en retning för stunden, medan något som är intressant väcker lusten att återkomma vid ett senare tillfälle. Genom löftet att förbli spännande.

Och problemet i Lund är just att helheten aldrig blir så spännande som de enskilda verken. Konsthallens salar är fulla av märkliga objekt att meditera över, men utställningen som helhet saknar viljan att göra sig intressant för besökaren. Vilket medför att när jag går därifrån känner jag , till min förvåning, inte något större behov av att vända om och se den igen.

(Aftonbladet 2009.07.07)