(Aftonbladet 22.01.2010)
Evert Lundquist
Paletten # 277
Konst & kontrovers
Dags för ännu en vända med Anna Odell, NUG, Victor Marx, Oscar Guermouche och Magdalena Nordin. Palettens nya nummer med rubriken "Konst och kontrovers" vill ge nytt liv åt vårens konstskandaler. En rimlig ambition. Men jag kan inte låta bli att undra vad Paletten egentligen vill åstadkomma, utöver att knyta an till en diskussion som uppfattas som aktuell.
Samma sak med förra numret på temat konstkritik. Någon har utropat konstkritikens kris och Paletten hoppar på tåget. Men att ämnet på ett våldsamt vis sätter skribenternas eget skrivande på spel tycks vara något som till varje pris ska döljas. Läsarens blick måste riktas någon annanstans. Numrets brist på fördjupning och hållning blir därmed en performativ iscensättning av en kris som helst ska sopas under mattan.
En explosiv tinktur vore annars att låta ämnena kritik och kontrovers beröra varandra. Kanske finns där rentav ett samband? Ta Odell. Ingen initierad bedömare kan på allvar hävda att den ambitiösa konstfackstudenten ännu åstadkommit något av verklig konstnärlig betydelse. Ändå har hon haft större genomslag än någon annan svensk konstnär på senare år. För många har Odell kanske rentav kommit att personifiera begreppet samtidskonst. Om detta är symptom på en kris kan det också vara ett tillfälle till kritisk självrannsakan och aktiv historieskrivning. Kanske finns här något att lära?
Nu handlar det nya numret inte bara om den svenska konstvåren, utan också om Mandana Moghaddams konflikt med den iranska censuren och stencilgraffiti på liv och död i den mexikanska delstaten Oaxaca. Läsaren påminns om att utan ett förtryckande statligt nyttotänkande funnes inte något behov av en autonom estetisk sfär. Och förtryckets formel låter kusligt bekant: konsten ska vara uppbygglig, bra för samhället. Därmed aktualiseras en blind fläck både i Paletten och i den debatt som fördes tidigare under året: den svenska konstens relation till sin viktigaste uppdragsgivare. Staten.
Är det verkligen ett problem att konstnärer åtalas när de misstänks ha brutit mot lagen? Bör rättssystemet då anpassas efter konstnärers handlingar i stället för tvärtom? Och vad har i så fall vunnits: på vilket sätt blir konsten mer fri att exempelvis agera politiskt om varje kritiskt yttrande stämplas som godkänt av en statlig institution?
Nu blev ju Odell-domen fällande vilket får betraktas som en liten seger för konsten. Och gissningsvis kommer konsthögskolorna inte att böja sig för kraven att agera ”ansvarig utgivare” för studenternas arbete. Det vore inte bara praktiskt ogenomförbart – som Måns Wrange påpekar i sin balanserade text – utan skulle också innebära ett överskridande av en gräns som uppfattats som konstitutiv för konsten som en självständig sfär i den moderna, liberala, rättsstaten. Det vore med andra ord inte särskilt lyckat.
Visst är det en svår diskussion. Själv är jag varken juridiskt bildad eller ens särskilt road av den här typen av frågor. Tur då att det finns hållpunkter: konsten är inget subjekt som underordnar sig lagen. Och den kan inte förväntas följa någon vedertagen moral. Detta är självklarheter för en konstkritik med ambition att uppehålla sig vid det väsentliga. Men det är just det man inte lyckas med i Paletten. Utöver Wranges bidrag finns där inget som fördjupar eller ifrågasätter den debatt som fördes i media under våren.
(Aftonbladet 2010.01.14)
Nasreen Mohamedi
+Rasheed Araeen & Raqs Media Collective
Nasreen Mohamedis teckningar är som gjorda för Lunds konsthall. Utställningsrummens kombination av öppna ytor och små prång får sin motsvarighet i spelet mellan förtätning och förskjutning i hennes "suprematistiska" bilder.
Goldin + Senneby
Looking for Headless
En konsekvens av konceptkonstens genombrott på 1960- talet var att konstnärerna hamnade i ett nytt beroendeförhållande till institutionerna. Den idébaserade konsten var delvis ett försök att inrätta ett avstånd till en allt mer påträngande konstmarknad, men kom att bana vägen för en professionaliserad produktion av vad konstnärsgruppen Art & Language beskrivit som en pseudo-kritisk och självbekräftande institutionell teater.
Goldin + Senneby (Simon Goldin och Jakob Senneby) drar den post-konceptuella föreställningen om konstnären som projektledare till sin spets. Looking for Headless, som nu presenteras på Index i Stockholm, är ett något tillkrånglat försök att skriva en spänningsroman med utgångspunkt i off-shore-företagsamhet. Men arbetet är samtidigt en slags projektbeskrivning-in-progress som skrivs fram och "muterar" inför mottagarens ögon.
(Aftonbladet 2009.11)
Shirin Neshat
Kvinnor utan män
När jag tänker på Shirin Neshat tänker jag på konstnärens rädsla att bli missförstådd. Varje symbol är tydligt utmejslad för att inte undgå någon. En funktionell syn på konsten där verkens visuella form underkastas ett angeläget politiskt ärende. Neshat förmedlar i alla händelser en känsla av att något står på spel.
Utställningen på Kulturhuset består av fyra videoverk baserade på Sharnush Parsipurs magiskt-realistiska roman Women Without Men från 1989. Författaren fängslades för sin frispråkiga skildring av kvinnors sexualitet och boken är fortfarande bannlyst i Iran. Handlingen utspelar sig under revolutionsåret 1953, och kretsar kring en trädgård i Karaj dit den aristokratiske Farrokhlaga flyttar efter ett långt och olyckligt äktenskap. Andra kvinnor sluter upp: Mahdokht, Zarin, Munis och Faizeh.
Trädgården är berättelsens bärande metafor: litteraturen, konsten. Fristaden. Därför är det märkligt att Kulturhuset visar bara fyra av Neshats fem filmer. Att man valt bort just berättelsen om Farrokhlaga är ett beslut som åtminstonde borde motiveras.
Neshats verk är fria tolkningar av Parsipurs roman. Närmast förlagan ligger Zarin, om en ung prosituterad som plötsligt ser alla män utan ansikten. Neshat är något av en visuell kleptoman och här knyter hon an till den japanska skräckgenren: verket pendlar mellan krypande rädsla och ren fasa. Om möjligt ännu obehagligare är Mahdokht, som samtidigt är det verk som påminner mest om Neshats tidiga arbeten. Snarare än en linjär narrativ handlar det här om en uppbruten videotriptyk där pre-rafaelitiska kitschvisioner varvas med en slags outhärdlig "skräckfilmsmusik".
Neshat har länge kritiserats för att ha ett alltför gott öga till etnisk marknadsföring, som det brukar heta när konstnärer omvandlar sin kulturella identitet till en festisch på konstmarknaden. En kritik som förvisso riskerar att säga mer om betraktarens position än verket den talar om. Men det är svårt att förneka att exempelvis Neshats genombrottsverk - storskaliga fotografier av kvinnor med skjutvapen framstickande ur sina chador - exploaterar några av dagens mest problematiska kulturella stereotyper.
Richard Sollman
Det hävdas ofta att bilder utövar ett ojämförligt stort inflytande över våra liv. Dessutom påstås denna makt vara större i dag än vid någon annan tidpunkt i historien (detta verkar gälla oavsett när yttrandets nu infaller). Men kännetecknas inte bilder snarare av en utpräglad maktlöshet? Måste inte en bild suffleras av någonting externt för att överhuvudtaget ha något att säga till om: genom att hänvisa till en sanning utanför sig själv (journalistiken), upprepas i det oändliga (reklamen) eller kringgärdas av invecklade ritualer (konsten)?
Richard Sollman liknar måleriet vid att hantera ett missbruk, och på ett plan handlar hans arbete om att omfamna bildens maktlöshet. Men det är inte hela sanningen. Det påtagliga med en installation som Position – som vänder måleriet ut-och-in och placerar besökaren i mitten – är just att den i allra högsta grad vill göra något med betraktaren. Detsamma gäller Anagram och Passage (Total Zero) som, likt alla Sollmans verk, bygger på en metodisk upprepning av ett begränsat antal element. Resultatet är bilder som vänder sig inåt och bort, samtidigt som de nästan snubblar över varandra i iver att engagera utställningsbesökaren och hela dennes kropp.
Det ligger nära till hands att associera till Barbro Östlihn, men även en hel tradition av låga genrer som trompe l’oeil och barndomens visuella tankenötter. Bildgåtor som genom enkla medel skapar svindeleffekter och brytningar mellan olika sätt att se.
Kanske kan Sollmans konstnärskap beskrivas som en grundforskning kring de gester en bild kan använda för att gripa tag i en betraktare. En slags tillämpad bildanalys (vilket inte låter så roligt som det faktiskt är). Samtidigt är det ovanliga med Sollmans bilder att de inte riktigt erbjuder det mervärde som i dag tycks ha blivit en självklarhet: att som ”kulturkonsument” alltid förvänta sig något extra. En bonus i form av upplysning, underhållning eller annat.
En av de första frågorna som dök upp när jag skulle skriva om Sollman var därför: kommer han verkligen undan med det han föresätter sig? Samtidigt är svaret mindre intressant än skälet till att frågan överhuvudtaget gör sig gällande – i dag går det ju trots allt att ”komma undan” med det mesta i konstens namn. Fast i en recension förväntar sig läsaren kanske ett svar. Och då måste jag erkänna att jag inte är helt övertygad. Men det är en tveksamhet sammanflätad med detta pockande ”men ändå …”, som skiljer det som lämnar en likgiltig från det som fångar ens intresse.
(Aftonbladet 2009.10.19)
Dalí, Dalí med Francesco Vezzoli
Moderna museet
Dalí, Dalí med Francesco Vezzoli är inte en utställning om Salvador Dalí. Den handlar inte om hans konst och motiveras inte i första hand av ett intresse för Dalí som historisk person. Moderna museet verkar snarare ha sett en möjlighet att följa upp den estetisk-politiska agenda man etablerat med utställningar som Fashination och Warhol. Andra röster, andra rum. Konst som en slags självbekräftande institutionell teater allt mer underordnad varumärket Moderna Museet.
Livsformer
Bonniers Konsthall
Bonniers konsthall utmärker sig bland Stockholms museer och konsthallar. När de flesta nöjer sig med solopresentationer av etablerade oftast manliga konstnärer, presenterar Bonniers ett par genomarbetade temautställningar om året. Med Livsformer, sammanställd av chefen Sara Arrhenius, bjuder man nu in till diskussion om hur naturen gestaltas i samtidskonsten.
Ola Pehrson
Färgfabriken
Eva Löfdahl
pi och omkring
Löfdahls utställning på Lunds konsthall presenterar verk från de senaste 15 åren och hämtar sitt namn från den lilla skulpturen 3Dpi från 2009. En liten gipsfigur, kanske 20 centimeter hög, i form av en svamp med ett extra ben. Men också ett skulpturalt tecken för det välkända tal som används för att beräkna cirkelns kvadratur. Svampformen får mig samtidigt att tänka på ett litet barn: bortkommen men ändå frimodig. En association till just det språklösa och tafatta tillstånd som Löfdahl söker sig mot i sin antimonumentala estetik.
Jan Håfström / Lars Olof Loeld
Mörkrets Hjärta
Att Jan Håfströms konst framförallt handlar om honom själv är något som ofta upprepas i recensioner, essäer och katalogtexter. Och det rör sig om ett omfattande material. Håfström är sannolikt landets mest omskrivna nu levande konstnär, och genom åren har det publicerats ett antal digra volymer om hans konst.
Mörkrets Hjärta framstår i detta avseende som en apoteos. Den 300-sidiga katalogen, Book of the Dead, är ett verk i egen rätt och inleds av flera sidor med konstnärens barndomsteckningar. Sedan följer fotografier ur familjealbumet, bilder från ateljén, personliga vykort, dagboksblad, en text av konstnärens son om en gemensam resa... Materialet vittnar om en erfarenhet som är djupt känd, men varför måste budskapet hamras in med en sådan aggressiv frenesi? Att det handlar om en oreserverad hyllning av den manlige konstnärshjälten, vars introverta blick osynliggör andra erfarenheter än de som bekräftar den egna positionen, gör inte saken bättre.
Även Lars Olof Loelds arbete vittnar om ett intresse för hur det egna konstnärskapet beskrivs och iscensätts. Likt Håfström är Loeld en skapare av egna världar, men i motsats till dennes heroiska gester och högtravande retorik arbetar han med subtila förskjutningar och en underfundig humor. Där Håfströms böcker är storslagna inbundna volymer, är Loelds böcker av enklast tänkbara slag. Ofta inte mer än tunna häften.
Ta de publikationer som gjorts i samband med hans retrospektiv. Samtal mellan bilden och ärlan är ett utsökt litet häfte på 6 sidor där Loeld kommenterar sin egen konst genom ett fiktivt samtal mellan två berörda parter. Och Om bild, en typiskt Loeldsk sammanställning av dikter, målningar och fotografier från ateljén med arbetsmaterial, skisser och verk i olika arrangemang. Dessa bilder pekar på arbetet som en pågående forskningsprocess, men blir också en slags autenticitetsmarkörer som visar på närheten mellan konstnärens liv och verk.
Även hos Loeld blir utforskandet av bilden ett arbete med konstnärskapet som bild. Men där Håfström tycks besatt av att återupprätta en mytisk och heroisk konstnärsroll, frammanar Loeld bilden av ett intimt och omsorgsfullt ordnat rum för verk och betraktare att vistas i.
Till Håfströms försvar ska sägas att hans överdeterminerade estetik vittnar om en kris som inte enbart är hans egen. Att en av landets konsthögskolor anlitar en jurist för att granska studenternas arbete är en exceptionell händelse. Men på ett plan är det också en logisk följd av en utveckling där konsten blivit allt mer kringgärdad av externa intressen. Instrumentaliserad, utan eget värde. En offentlig angelägenhet bland andra.
I detta läge kan konstruktionen av en avgränsad sfär för det egna arbetet framstå som en helt nödvändig motståndshandling. Och Håfströms engagemang i relationen mellan sitt arbete och den egna biografin är också något som har eskalerat under senare år. Som om han uppfattade situationen som en kamp om konstens territorium, och en gång för alla ville fastställa det egna konstnärskapets gränser.
Kanske är det också så att konsten får sin fulla kraft först då den betraktas som del av konstnärskapets övergripande helhet. Mitt problem med Håfström är i så fall att han iscensätter sig själv som ett monument för eftervärlden att uttolka och beundra. Loeld däremot tycks inte begära något särskilt av mig som betraktare. Vilket kan uppfattas som en världsfrånvänd hållning, men i själva verket är så långt ifrån konst som introspektiv självutgjutelse man kan komma
Jag tror detta är vad Peter Cornell syftar på när han jämför Loeld med den franske poeten Francis Ponge: en konstnärlig etik grundad på generositet och användbarhet. Där de nödvändiga verktygen alltid finns öppet och sakligt redovisade i verken, och där konstnärskapet framträder likt en glasklar utsaga, ett exempel, för andra att följa eller förkasta.
(Aftonbladet 2009.05.14)
Boris Groys
Hur förhåller man sig till en författare som menar att fördelen med konstkritik är att ingen läser den, och att man därför, i princip, kan skriva vad som helst? Man blir naturligtvis skeptisk, vilket också är meningen. Boris Groys är något så ovanligt som en underhållande konstteoretiker. Han ödslar inte tid på att kommentera existerande litteratur eller bjuda in läsaren att följa ett resonemang. Istället staplar han påståenden på varandra, alltid på jakt efter argumentets nya, och inte sällan provocerande, vändning. Art Power innehåller texter skrivna mellan 1997-2007 och är full av häpnadsväckande analyser av den internationella konstmarknaden, det postmoderna museet, terrorismens estetik, privatiseringen av det ryska samhället, Europas kulturpolitik… Alltid med blicken mot samtidens politisk-estetiska horisont: den globala kapitalismen och den postmoderna smaken.