Liljevalchs konsthall / Galleri Flach + Thulin Rita Lundqvist verkar i vad som har beskrivits som den enda genuint svenska konstriktningen: naivismen. Sedan sent 80-tal har hon återkommit till samma schematiskt tecknade figurer, ofta små flickor, i enkelt antydda miljöer i nedtonade färger. Ett femtiotal av dessa målningar visas nu i en mitt-i-karriären-retrospektiv på Liljevalchs konsthall.
Som betraktare av Lundqvists måleri frestas man att bekräfta det uppenbara: hennes bilder är gåtfulla och undanglidande. Kanske fångar de rentav något som inte låter sig uttryckas i ord? En tolkning som också befriar tolkaren från att själv tillföra något till diskussionen. Bild och betraktare förenas i ett ömsesidigt smekande medhårs. Själv menar Lundqvist att hon gör helt normala målningar som vem som helst kan läsa av. Ett slags ”standardbilder”.
En beskrivning som lustigt nog skulle passa ännu bättre på Kristoffer Nilssons arbete, som under det senaste decenniet ägnats uteslutande åt att måla och teckna av olika formulär och blanketter. I hans nya utställning rör det sig om klisteretiketter från posten. Lundqvists normerande idé om sitt arbete liknar med andra ord Nilssons ”idé”: hans konceptuella beslut att avbilda en viss typ av standardiserade bilder. Där hennes motiv av allt att döma växer fram ur själva målandet, är hans arbete mekaniskt underkastat bestämda förlagor. Där hon strävar efter en universell estetisk form, iscensätter han sin konst som en bildarkeologisk undersökning av en statlig produktion av normalitet.
Men att tillskriva Nilsson ett kritiskt syfte är samtidigt det enklaste sättet att förhålla sig till hans arbete. Bilderna tillförs en mening de tycks fråga efter. Men ligger det inte något osannolikt i en sådan tolkning? Är det inte svårt att befria sig från känslan att dessa strikta former är målade av helt andra och dunkla skäl? Den amerikanska konstnären Sol LeWitt beskrev redan på 60-talet konceptkonstnärer som ”mystiker” som drar ”slutsatser som logiken inte kan nå”. Och vad gäller konstnärlig metod förenas Nilsson och Lundqvist i en strävan att underkasta sig en initial impuls – hur den än ska begripas. Det efterföljande arbetet kännetecknas av långsamhet och precision.
Skillnaden är att även om de enskilda verken i en serie kan vara intill förväxling lika, riktar Nilsson alltid blicken mot den bild som är för handen. Hos Lundqvist finns en annan utbytbarhet som tenderar att locka blicken bort från den målade bilden som sådan: ibland tycks det nästan inte spela någon roll om motivet är en flicka med en dödskalle, en pojke som drar en kärra, en grupp figurer som utför identiska rörelser eller något annat.
Där Nilsson är intresserad av vad en specifik bild kan visa, varken mer eller mindre, anas hos Lundqvist ett slags estetisk monoteism: en strävan mot en slutgiltig bild som upphäver skillnaderna mellan varje enskild bild. En metafysisk tendens som även i de många och enorma salarna på Liljevalchs ger upphov till en viss klaustrofobi.
(Aftonbladet 04.05.2010)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar