Ed Ruscha

Moderna museet

1963 publicerar Ed Ruscha Twenty-six Gasoline Stations och lägger därmed grunden för en helt ny estetisk genre: artists´ books. En sanning med så kallad modifikation eftersom schweizaren Dieter Roth gjorde sina första böcker redan i slutet av 50-talet. Men det betyder inte att Ruschas betydelse enbart är ett uttryck för en chauvinistisk historieskrivning. Hans konstnärliga inflytande är högst verkligt.

Konsthistorikern Benjamin H. Buchloch identiferar tre teman i det amerikanska 60-talet som föregrips av Ruscha: det icke-hierarkiska ordnandet av ett vardagligt bildmaterial, det systematiska användandet av fotografiska bilder samt utarbetandet av nya former för distribution av konst. Helt centrala teman för de konstnärer som sökte kritiska alternativ till det traditionella konstobjektet som föremål för visuell konsumtion. Och som sätter sin prägel också på dagens diskussion kring nya estetiska erfarenhetsformer för en i grunden transformerad mediaekologi.

Av detta syns inte mycket på Moderna museet. När Ruscha nu visas för första gången i Sverige lyfter man fram honom som målare. Inga böcker, inga tryck, inga fotografier.

Jag kan förstå en konstnär som mot slutet av sin karriär vill skriva in sig i bildkonstens stora tradition, men om utställningen tydliggör något är det att Ruscha aldrig varit någon betydande målare. Det taffliga detaljarbetet i LA County Museum on Fire är till exempel knappast ett medvetet stildrag. Och när Ruscha tar sig an ett stort ämne - som i serien The Course of Empire - känns resultatet inte helt trovärdigt. Hans målningar är pedantiskt utförda och ser i slutändan bättre ut i reproducerad form än i verkligheten.

Samtidigt är ju poängen med Ruschas verk att de, enkelt uttryckt, är uttänkta snarare än målade. Att Ruscha började som grafisk formgivare är betydelsefullt på samma sätt som att Andy Warhol arbetade med reklam. Det förklarar både hans sakliga förhållningssätt till ord och bild, och hans intresse för typografi och olika tryck- och distributionsformer. Framförallt pekar det på hans grundläggande operation: de orena överklivningarna mellan medier och tekniker.

Exempelvis har han i ett antal grafisk verk involverat olika livsmedel i själva tryckprocessen. Återigen går tankarna till Roth som också utforskat avtryckets estetiska potentialer i ett liknande semiotiskt ”kladdande”. De enda materialexperiment av detta slag som finns med på Moderna är ett par små målningar från tidigt 70-tal - It´s Only Vanishing Cream och Sand in the Vaseline – med titlarna textade i shellack på satin respektive äggula på moiré. Gömda bakom ett hörn i utställningen får verken något närmast oanständigt över sig. Samtidigt uppstår här en friktion som Ruscha själv har beskrivit som ett ”huh?” följt av ett ”wow” snarare än ett ”wow” följt av ett ”huh?”.

Alltså inte det spektakulära, upphöjda eller virtuosa utan något knappt förnimbart som ändå fångar betraktarens uppmärksamhet. En estetik som konstteoretikern Sianne Ngai härleder till romantikern Friedrich Schlegels distinktion mellan det ”sköna” och det ”blott och bart intressanta”. Det som ger upphov till frågor snarare än kategoriska omdömen. Som öppnar upp för en dialog snarare än ett ställningskrig. Konst som ett oavslutat samtal mellan jämlika parter.

Man behöver med andra ord inte skriva under på Buchlohs schematiska historiesyn för att se hur Moderna museet desarmerar Ruscha. I förra årets Salvador Dalí-utställning gjordes en retorisk poäng av vikten att skriva om historien samtidigt som man i själva verket ägnade sig åt att propagera för en konsensuell bild av samtiden. Och när man nu lyfter fram en konstnär vars arbete faktiskt är del av en levande diskussion kring estetisk och politisk radikalitet presenteras han tvärtom som ett monument. Färdigpaketerad och redo att konsumeras.

(Aftonbladet 23.06.2010)