Keren Cytter

Moderna Museet

Keren Cytters utställning på Moderna Museet får mig att känna mig lika gammal som när Ruben Östlund pratar om youtube-klipp och dokusåpor som samtidsfilmens estetiska horisont. Cytter är ung, hyllad och enastående produktiv: på ett decennium har hon gjort 60 filmer av mindre format samt ett par långfilmer, publicerat en handfull romaner och nyligen också bildat ett eget danskompani. En konstnär för vår tid. Rentav, enligt Daniel Birnbaum i senaste Artforum, ”en av de mest emblematiska”.

För Birnbaum visar Cytter hur vardagslivets infiltrering av nya media och upphävandet av distinktionen mellan det autentiska och det iscensatta inte längre uppfattas som något chockerande utan som något helt normalt. Skådespelssamhället som axelryckning. Och hennes utställning på Moderna - en kompromisslös presentation av ett tiotal kortfilmer från de senaste åren - är också extremt destabiliserande. En upplevelse pendlande mellan det enerverande och det outhärdliga, inte olik det liv som förutsätter ständig uppkoppling och kräver oupphörlig kommunikativ extas.

Att arbeta med ett befintligt material har en lång historia, men grovt hugget: om 80-talet synliggjorde appropriering som konstnärlig metod, och 90-talet konsoliderade postproduktion som samtidskonstens dominerande arbetssätt, tycks de senare årens konst ha lämnat tankar om referens och intertextualitet i riktning mot en ny slags formalism. Cytter talar till exempel om ”sanningen i klichéer” på ett sätt som ger eko av den franske sociologen Gabriel Tardes tankar om imitationens betydelse för mänskligt betende. Hos Cytter framstår dessa klichéer – handlingar, gester, attityder – som former med ett eget liv som rör sig kors och tvärs genom vad konventionen bjuder som ”fiktion” och ”verklighet”.

Resultatet är en skruvad vardagsrealism som producerar effekter och inte betydelser. Som föregriper potentiella tolkningar och kommentarer genom att i frenetisk hastighet inkorporera dem som del av sin arsenal av färdigformatterade scheman och upprepningar.

Men här finns också skiljelinjer. Mellan mer renodlade formövningar som trekanalsvideon Repulsion, en parafras på Roman Polanskis klassiker, och diptyken På spaning efter bröder och Kraft ur det förflutna som lutar sig starkt mot Pasolini. Och ett verk som Der Spiegel där Cytters maniska cinephili kanaliseras i en mer produktiv riktning. Hela filmen utspelar sig, som de flesta av hennes verk, i ett vanligt lägenhetsrum och kameran befinner sig i ständig rörelse runt en liten grupp skådespelare. Alla utan kläder: man och kvinna i olika åldrar samt en kör som kommenterar händelseförloppet. En dekonstruktion av ett klassiskt drama där upprepade gester och glidningar mellan karaktärer skapar en slags tidlösa spegeleffekter. Kameran, inser man snart, rör sig hela tiden i form av en åtta. En evighetsörelse.

Om Cytter är emblematisk för vår tid är det paradoxalt nog för att hon kommer ”för sent”: hon verkar i bakvattnet av de stora regissörerna och upprepar i stora drag postmodernismens lärdomar. Det hon gör är med andra ord inte nytt, och hon är på inget sätt unik i samtidskonsten. Men det hindrar inte att hennes metod att exploatera avståndet mellan ljud och bild – manus och färdig film – samt hennes skruvade sätt att kombinera postproduktion och teatralitet kan komma att framstå som en stilbildande innovation. Att det handlar om imitation och sammankoppling av befintliga former skulle då vara en del av poängen.

(Aftonbladet 23.05.2010)