Omskakad spelplan

Göteborgs konstmuseum & Skiascope # 3

Som utställning lämnar Omskakad spelplan en del att önska. Men som pendang till konstmuseets forskningsprojekt om Göteborgs konsthistoria - presenterat i skriftserien Skiascope - väcker den ändå intresse. Inte minst då presentationen baseras på museets samling, vilket gör det magra urvalet till en illustration av ett genomgående tema i boken: att de mest betydelsefulla skeendena i stadens konstliv ägt rum utanför de stora institutionerna.

Till forskningen bidrar en rad svenska konsthistoriker under ledning av Jeff Werner och Kristoffer Arvidsson. Den centrala frågan är vad som händer om man tar Göteborg som utgångspunkt för en studie över postmodernismens genombrott på 80- och 90-talen. Som maktskifte var detta förlopp inte så omvälvande i rikets andra stad. Men i själva verket - så lyder argumentet - gav Göteborgs undergroundscen upphov till en mängd informella initiativ och aktioner som skulle få avgörande betydelse för det svenska konstlivet.

Det göteborgska 80-talets brist på teoretiskt inriktad kritik, dess svaga institutioner och tradition av konstnärsdrivna projekt får här bereda vägen för vad som senare skulle benämnas relationell estetik. Ett rätt ouppmärksammat pionjärarbete av konstnärer som Stefan Karlsson, Elin Wikström, Jörgen Svensson och andra.

Efterföljande decenniums uppbyggliga och instrumentella konstsyn som konsekvens av en esteticerad göteborgsk entrepenörsanda? Varför inte. Tyvärr lägger Skiascope krutet på att konstruera en lokal scen, istället för att vidga vyerna bortom projektets rätt snäva ramar. Vilket är synd inte minst som denna utveckling har tydliga band inte bara till tidens nyliberala strömningar utan också, paradoxalt nog, till den kollektivistiska och nyttoinriktade estetik som hade så stark närvaro innan postmodernismens genombrott. Inte minst i Göteborg.

Möjligtvis är det också därför som den på 90-talet så centrala fotobaserade konsten förblir outredd, trots att Annika von Hausswolff, Annica Karlsson-Rixon och Lotta Antonsson alla kan räknas som göteborgare. Här lämnas många lösa trådar, kanske för att de inte riktigt låter sig tråcklas ihop på ett sätt som passar med den önskade bilden av stadens konstliv?

Detta sagt avslutar Omskakad Spelplan ett spännande och väl genomfört forskningsprojekt. Utställningen kunde ha räddats genom att lyfta fram varför den ser ut som den gör och hur samlingen har byggts upp genom åren. Som konstkritiker slås jag av det som saknas och kan dra slutsatser utifrån det (inga betydande verk av Carl Michael eller Annika von Hausswolff, till exempel). Men museets publik? Problemet är att man på en gång överskattar besökarnas kunskap och underskattar intresset för projektets historiografiska frågeställningar. Det misstaget gör inte boken som genom utställningen kanske får läsare också utanför de specialistkretsar den i första hand riktar sig till.

(Aftonbladet 2010.09)