Det är frestande att söka en initial impuls till Nathalie Djurbergs konstnärskap i familjenamnets ringlande-slingrande kroppslighet. Detta lautréamontska montage – detta djur-berg - tycks hur som helst föregripa en rad motiv i konstnärens undersökning av driftslivets estetiska uttrycksmöjligheter.
Samtidigt kan man inte skriva om Djurberg utan att kommentera hur väl hon kittlar ett begär i det internationella konstlivet. Hon fick pris som som bästa unga konstnär på Venedigbiennalen förra året och är just nu en av Sveriges mest framgångsrika konstexporter. Hon har tidigare ställt ut på exempelvis Moderna museet och Färgbarbriken i Stockholm, men får nu sin första större presentation i hemlandet på den lilla konsthallen i Kristianstad. Elva animerade kortfilmer installerade i en mörklagd labyrint med en färgskala som ska föra tankarna till nazimens estetik.
En kvinna umgås på ett intimt sätt med en groda (Untitled); en porslinsballerina får liv och dansar runt på ett festdukat bord bara för att sluta sina dagar i en marängsviss (I Found Myself Alone); en kvinnlig jägare dödar en valross, kryper in i dess skinn och dyker ner i det isiga vattnet (Putting Down the Prey). Nakna kroppar slits i stycken, vänds ut och in och konsumeras. Djur utsätts för skoningslös och omild behandling. Det är ett grymt skådespel.
Katalogskribenten Fredrik Liew gör en poäng av att Djurbergs filmer i själva verket är underdrivna snarare än överdrivna. Att ”verkligheten överträffar dikten” och att hennes konst indirekt upplyser oss om livets grymhet och obscenitet.
En konsensuell läsning, naturligtvis. För vad kan Djurberg i så fall göra annat än att bekräfta vad utställningsbesökaren redan vet eller tror sig veta? Samtidigt sätter denna analys fingret på något väsentligt. Djurbergs konst har ett underhållningsvärde som förutsätter två moment: en kritik av varje konstnärlig förhoppning om att demaskera en förljugen tillvaro, i kombination med ett bevarande av ambitionen att punktera snarare än konstruera illusioner.
Det som ska punkteras är då inte de skenbilder som döljer livet som det faktiskt är, utan illusionen om en tillvaro inrättad på något annat sätt än vad dessa bilder ger vid handen. Som betraktare blir vi bekräftade som insiktsfulla men maktlösa individer. En bekväm position för den som söker underhållning för stunden.
Detta är inte hela sanningen om Djurbergs konst men den säger en del om dess popularitet. Samtidigt vittnar utställningen i Kristianstad om en konstnär med både närhet och distans till sina egna manier. Men finns där något oväntat, något som får mig att vilja återvända och se den igen? Egentligen inte. Mest överrumplande förblir väl Djurbergs metod att kombinera leranimationens familjära estetik med ett förbjudet innehåll. Det vore intressant att se henne försöka sig på något annat.
(Aftonbladet 2010.07)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar