Modernautställningen 2010

Moderna museet

Modernautställningen 2010 är andra upplagan av Moderna museets återkommande presentation av svensk samtidskonst. Ett antal av landets konstnärer har fått visa upp sina färdigheter för en jury bestående av museets intendent Fredrik Liew samt curatorerna Lisa Rosendahl och Gertrud Sandqvist. Det slutgiltiga urvalet på 54 konstnärer är explicit anti-tematiskt, samtidigt som curatorerna betonar att man inte haft ambitionen att presentera en representativ bild av det svenska konstlivet.

Men att urvalet inte är representativt betyder inte att det inte fyller en representativ funktion. Och utställningens bild är ännu en variant på samtidskonstens mångfald av ömsesidigt förstärkande olikheter. Ett slags axiomatiskt skillnadstänkande där de inkluderade verken antas ha en sak gemensamt: de är alla lika olika. På så vis framstår utställningen mer än något annat som ett exempel på de senaste årens akademisering av konsten, och den produktion av likhet och anpasslighet som följer på denna utveckling.

På Modernautställningen för fyra år sedan höjdes en del ögonbryn för närheten till det kommersiella konstlivet i Stockholms innerstad. I år saknar hälften av konstnärerna svensk gallerist, och urvalet pekar på de allt tätare banden mellan museum och högskola. Mer specifikt mellan Moderna museet och konsthögskolan i Malmö, där Sandqvist fram till nyligen var rektor och idag är professor i konstteori. Av de yngre konstnärerna i utställningen har tre fjärdelar examen från Malmö. Av de äldre är det ungefär lika många som är eller har varit professorer eller doktorander, inte sällan just i Malmö. Detta samtidigt som utställningsrummen fylls med institutionskritisk konst som predikar nödvändigheten i att anpassa sig till det som kritiseras, och en subjektskritisk konst som landar i en självupptagenhet på gränsen till det outhärdliga. Det är ingen vacker syn.

Men självklart finns det andningshål. I ett mörklagt rum visas Leif Elggrens intermediala bild-, text- och ljudcollage tillsammans med teckningar och videoskulpturer av Christine Ödlund. Två konstnärer som inte bara delar en fascination för det översinnliga, utan också framhärdar i oviljan att foga sig efter något annat än sina egna dunkla drivkrafter. Lite avsides i ett eget rum visas Lina Selanders När solen går ner är den alldeles röd, sen försvinner den. En videodiptyk som tar sig an ett radikalt politiskt arv utan att fastna i självhävdelse eller reducera den egna utsagan till ännu en osjälvständig kommentar om tillståndet i världen.

Ett liknande patos kan anas hos Viktor Rosdahl vars måleriska materialexperiement skildrar ett sönderfall med uppenbara paralleller till dagens verklighet. Här finns ett allvar och en genuin reflektion över konstens möjlighet till försoning som ger upphov till den där eftertraktade skillnaden som inte låter sig pratas fram. Att vissa konstnärer fogar sig efter upplevda förväntningar medan andra lyckas med detta konststycke att producera något oväntat kan tyckas självklart. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att årets Modernautställning verkar vilja övertyga mig om motsatsen. Att helheten är iscensatt för underminera varje specifik hållning och förkasta själva tanken om ett alternativ.

Curatorerna analys står att läsa i utställningskatalogen: dagens institutioner är inte annat än segment av en diversifierad marknad vars logik dominerar konsten i dess helhet. Men detta är naturligtvis också en verklighet som produceras av utställningar som medvetet framställer samtidskonsten som homogeniserad och utan konfliktytor. För nog borde det vara möjligt att ställa ut samtida konst på ett sätt som alstrar något slagas kritisk friktion, även på Moderna museet. Att problematisera den akademisering av konsten som man nu illustrerar kunde ha varit ett första steg. Att ägna mindre energi åt att smussla med intressen och släta över motsättningar kunde ha varit ett andra.

(Aftonbladet 2010.10.06)