Debatt MU10

Kontentan av intendent Fredrik Liews debattinlägg i Svenska Dagbladet 20/10 är att kritiken av årets Modernautställning har varit ointressant, till skillnad från den konst man visar som valts ut för att den är intressant. En kritik som i stort sammanfaller med den som recensenterna riktat mot utställningen. Kritik och institution förenade i ömsesidigt ointresse. Inte så upplyftande.

Men på ett sätt lever MU10 verkligen upp till ambitionen att vara intressant: den undviker omedelbar njutning och inbjuder till återkommande besök och eftertanke. Själv kommer jag att återvända flera gånger för att se närmare på vissa verk (Viktor Kopps choklad växer fortfarande). Att utställningen skulle vara ointressant verkar alltså inte stämma. Är inte problemet tvärtom att den är för intressant? För teoretikern Sianne Ngai är det intressantas politik dialoginriktad och knuten till en ”Habermasiansk strävan att utvidga den offentliga sfären”. Och vad kännetecknar MU10 om inte bilden av konsten som en pluralistisk samvaro utan konflikter?

Det betyder att man ger plats åt intellektuella utbyten, men reagerar med harm när samförståndet bryts. De kritiker som pekar på varför konstnärer utbildade i Malmö framhålls som intressantare än andra benämns som ”fräcka” eller ”oförskämda”. Ord som drar en gräns för det tillåtna, och utpekar överträdelsen som ett brutet tabu. Därmed exponeras vad alla inser: där det finns intressen finns också motsättningar. För vad är det intressanta om inte inrättandet av en gemenskap som innesluter vissa och utesluter andra?

Problemet är inte curatorernas ambition att göra en intressant utställning, det är väl utmärkt, utan att de inte fullt ut beaktar det intressantas politiska sprängkraft. Och det är väl också vad de flesta kritiker har efterlyst: att konsten inte ska underordnas ett falskt samförstånd utan vara mer som livet självt. Men kanske har jag med en så vitalistisk liknelse redan överträtt gränsen för vad Liew och MU10 vill tillåta oss att säga?

(Aftonbladet 2010.10.23)

Modernautställningen 2010

Moderna museet

Modernautställningen 2010 är andra upplagan av Moderna museets återkommande presentation av svensk samtidskonst. Ett antal av landets konstnärer har fått visa upp sina färdigheter för en jury bestående av museets intendent Fredrik Liew samt curatorerna Lisa Rosendahl och Gertrud Sandqvist. Det slutgiltiga urvalet på 54 konstnärer är explicit anti-tematiskt, samtidigt som curatorerna betonar att man inte haft ambitionen att presentera en representativ bild av det svenska konstlivet.

Men att urvalet inte är representativt betyder inte att det inte fyller en representativ funktion. Och utställningens bild är ännu en variant på samtidskonstens mångfald av ömsesidigt förstärkande olikheter. Ett slags axiomatiskt skillnadstänkande där de inkluderade verken antas ha en sak gemensamt: de är alla lika olika. På så vis framstår utställningen mer än något annat som ett exempel på de senaste årens akademisering av konsten, och den produktion av likhet och anpasslighet som följer på denna utveckling.

På Modernautställningen för fyra år sedan höjdes en del ögonbryn för närheten till det kommersiella konstlivet i Stockholms innerstad. I år saknar hälften av konstnärerna svensk gallerist, och urvalet pekar på de allt tätare banden mellan museum och högskola. Mer specifikt mellan Moderna museet och konsthögskolan i Malmö, där Sandqvist fram till nyligen var rektor och idag är professor i konstteori. Av de yngre konstnärerna i utställningen har tre fjärdelar examen från Malmö. Av de äldre är det ungefär lika många som är eller har varit professorer eller doktorander, inte sällan just i Malmö. Detta samtidigt som utställningsrummen fylls med institutionskritisk konst som predikar nödvändigheten i att anpassa sig till det som kritiseras, och en subjektskritisk konst som landar i en självupptagenhet på gränsen till det outhärdliga. Det är ingen vacker syn.

Men självklart finns det andningshål. I ett mörklagt rum visas Leif Elggrens intermediala bild-, text- och ljudcollage tillsammans med teckningar och videoskulpturer av Christine Ödlund. Två konstnärer som inte bara delar en fascination för det översinnliga, utan också framhärdar i oviljan att foga sig efter något annat än sina egna dunkla drivkrafter. Lite avsides i ett eget rum visas Lina Selanders När solen går ner är den alldeles röd, sen försvinner den. En videodiptyk som tar sig an ett radikalt politiskt arv utan att fastna i självhävdelse eller reducera den egna utsagan till ännu en osjälvständig kommentar om tillståndet i världen.

Ett liknande patos kan anas hos Viktor Rosdahl vars måleriska materialexperiement skildrar ett sönderfall med uppenbara paralleller till dagens verklighet. Här finns ett allvar och en genuin reflektion över konstens möjlighet till försoning som ger upphov till den där eftertraktade skillnaden som inte låter sig pratas fram. Att vissa konstnärer fogar sig efter upplevda förväntningar medan andra lyckas med detta konststycke att producera något oväntat kan tyckas självklart. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att årets Modernautställning verkar vilja övertyga mig om motsatsen. Att helheten är iscensatt för underminera varje specifik hållning och förkasta själva tanken om ett alternativ.

Curatorerna analys står att läsa i utställningskatalogen: dagens institutioner är inte annat än segment av en diversifierad marknad vars logik dominerar konsten i dess helhet. Men detta är naturligtvis också en verklighet som produceras av utställningar som medvetet framställer samtidskonsten som homogeniserad och utan konfliktytor. För nog borde det vara möjligt att ställa ut samtida konst på ett sätt som alstrar något slagas kritisk friktion, även på Moderna museet. Att problematisera den akademisering av konsten som man nu illustrerar kunde ha varit ett första steg. Att ägna mindre energi åt att smussla med intressen och släta över motsättningar kunde ha varit ett andra.

(Aftonbladet 2010.10.06)

Omskakad spelplan

Göteborgs konstmuseum & Skiascope # 3

Som utställning lämnar Omskakad spelplan en del att önska. Men som pendang till konstmuseets forskningsprojekt om Göteborgs konsthistoria - presenterat i skriftserien Skiascope - väcker den ändå intresse. Inte minst då presentationen baseras på museets samling, vilket gör det magra urvalet till en illustration av ett genomgående tema i boken: att de mest betydelsefulla skeendena i stadens konstliv ägt rum utanför de stora institutionerna.

Till forskningen bidrar en rad svenska konsthistoriker under ledning av Jeff Werner och Kristoffer Arvidsson. Den centrala frågan är vad som händer om man tar Göteborg som utgångspunkt för en studie över postmodernismens genombrott på 80- och 90-talen. Som maktskifte var detta förlopp inte så omvälvande i rikets andra stad. Men i själva verket - så lyder argumentet - gav Göteborgs undergroundscen upphov till en mängd informella initiativ och aktioner som skulle få avgörande betydelse för det svenska konstlivet.

Det göteborgska 80-talets brist på teoretiskt inriktad kritik, dess svaga institutioner och tradition av konstnärsdrivna projekt får här bereda vägen för vad som senare skulle benämnas relationell estetik. Ett rätt ouppmärksammat pionjärarbete av konstnärer som Stefan Karlsson, Elin Wikström, Jörgen Svensson och andra.

Efterföljande decenniums uppbyggliga och instrumentella konstsyn som konsekvens av en esteticerad göteborgsk entrepenörsanda? Varför inte. Tyvärr lägger Skiascope krutet på att konstruera en lokal scen, istället för att vidga vyerna bortom projektets rätt snäva ramar. Vilket är synd inte minst som denna utveckling har tydliga band inte bara till tidens nyliberala strömningar utan också, paradoxalt nog, till den kollektivistiska och nyttoinriktade estetik som hade så stark närvaro innan postmodernismens genombrott. Inte minst i Göteborg.

Möjligtvis är det också därför som den på 90-talet så centrala fotobaserade konsten förblir outredd, trots att Annika von Hausswolff, Annica Karlsson-Rixon och Lotta Antonsson alla kan räknas som göteborgare. Här lämnas många lösa trådar, kanske för att de inte riktigt låter sig tråcklas ihop på ett sätt som passar med den önskade bilden av stadens konstliv?

Detta sagt avslutar Omskakad Spelplan ett spännande och väl genomfört forskningsprojekt. Utställningen kunde ha räddats genom att lyfta fram varför den ser ut som den gör och hur samlingen har byggts upp genom åren. Som konstkritiker slås jag av det som saknas och kan dra slutsatser utifrån det (inga betydande verk av Carl Michael eller Annika von Hausswolff, till exempel). Men museets publik? Problemet är att man på en gång överskattar besökarnas kunskap och underskattar intresset för projektets historiografiska frågeställningar. Det misstaget gör inte boken som genom utställningen kanske får läsare också utanför de specialistkretsar den i första hand riktar sig till.

(Aftonbladet 2010.09)

Elva leranimationer av Nathalie Djurberg

Kristianstad konsthall

Det är frestande att söka en initial impuls till Nathalie Djurbergs konstnärskap i familjenamnets ringlande-slingrande kroppslighet. Detta lautréamontska montage – detta djur-berg - tycks hur som helst föregripa en rad motiv i konstnärens undersökning av driftslivets estetiska uttrycksmöjligheter.

Samtidigt kan man inte skriva om Djurberg utan att kommentera hur väl hon kittlar ett begär i det internationella konstlivet. Hon fick pris som som bästa unga konstnär på Venedigbiennalen förra året och är just nu en av Sveriges mest framgångsrika konstexporter. Hon har tidigare ställt ut på exempelvis Moderna museet och Färgbarbriken i Stockholm, men får nu sin första större presentation i hemlandet på den lilla konsthallen i Kristianstad. Elva animerade kortfilmer installerade i en mörklagd labyrint med en färgskala som ska föra tankarna till nazimens estetik.

En kvinna umgås på ett intimt sätt med en groda (Untitled); en porslinsballerina får liv och dansar runt på ett festdukat bord bara för att sluta sina dagar i en marängsviss (I Found Myself Alone); en kvinnlig jägare dödar en valross, kryper in i dess skinn och dyker ner i det isiga vattnet (Putting Down the Prey). Nakna kroppar slits i stycken, vänds ut och in och konsumeras. Djur utsätts för skoningslös och omild behandling. Det är ett grymt skådespel.

Katalogskribenten Fredrik Liew gör en poäng av att Djurbergs filmer i själva verket är underdrivna snarare än överdrivna. Att ”verkligheten överträffar dikten” och att hennes konst indirekt upplyser oss om livets grymhet och obscenitet.

En konsensuell läsning, naturligtvis. För vad kan Djurberg i så fall göra annat än att bekräfta vad utställningsbesökaren redan vet eller tror sig veta? Samtidigt sätter denna analys fingret på något väsentligt. Djurbergs konst har ett underhållningsvärde som förutsätter två moment: en kritik av varje konstnärlig förhoppning om att demaskera en förljugen tillvaro, i kombination med ett bevarande av ambitionen att punktera snarare än konstruera illusioner.

Det som ska punkteras är då inte de skenbilder som döljer livet som det faktiskt är, utan illusionen om en tillvaro inrättad på något annat sätt än vad dessa bilder ger vid handen. Som betraktare blir vi bekräftade som insiktsfulla men maktlösa individer. En bekväm position för den som söker underhållning för stunden.

Detta är inte hela sanningen om Djurbergs konst men den säger en del om dess popularitet. Samtidigt vittnar utställningen i Kristianstad om en konstnär med både närhet och distans till sina egna manier. Men finns där något oväntat, något som får mig att vilja återvända och se den igen? Egentligen inte. Mest överrumplande förblir väl Djurbergs metod att kombinera leranimationens familjära estetik med ett förbjudet innehåll. Det vore intressant att se henne försöka sig på något annat.

(Aftonbladet 2010.07)