Rumänska Kulturinstitutet
Rumänska kulturinstitutet har på senare år blivit en viktig aktör i Stockholms konstliv, med ett samhällsorienterat och intellektuellt avancerat utställningsprogram. The Realism Question är en slags epilog till årets Bukarest Biennal, sammanställd av den unge curatorn Felix Vogel, och presenterar ett litet urval av de konstnärer som deltar i biennalen.
I Bukarest utgick tematiken från de dubbla betydelserna av ordet ”handling”: något man utför respektive handlingen i en berättelse. Den konstnärliga utsagans egen handlingskraft, alltså, som inte på något enkelt sätt låter sig underordnas uppgiften att skildra verkligheten. Men den realism som återopas här ser samtidigt konsten som högst delaktig i de bilder och berättelser som möjliggör ett visst sätt att föreställa sig tillvaron. Också verkligheten är i denna mening ett estetiskt objekt.
Konstens politiska potential återfinns då varken i direkta ingrepp eller representationer – varken i relationella eller dokumentära praktiker – utan i att föra fram nya sätt att beskriva världen. En väldigt allmän ambition, naturligtvis, som lika gärna kunde beskrivas som romantisk. Men som här mer konkret handlar om att på olika vis deturnera etablerade representationsformer. Som Ion Grigorescus kritiska arbete från 1974 kring den rumänska televisionens propaganda. Eller franska Groupes Medvedkine, där radikala fabriks- och filmarbetare under några år i slutet av 60-talet sökte omvandla den dokumentära filmen till ett verktyg i klasskampen.
Grigorescu och Groupes Medvedkine får här exemplifiera olika försök att bända realismbegreppet ur representationens järngrepp. Tanken är att radikalisera den postmoderna insikten att bilderna omkring oss kan ha en lika påtaglig närvaro som den avbildade verkligheten. Att befria konsten från representationens ok blir då att befria den från politisk cynism.
Den som tycker att detta låter som ett väl abstrakt sätt att konstatera det uppenbara har i viss mån rätt. Berättelsen om estetikens politiska potential förenas här med en paradoxal, om än inte ovanlig, beröringsskräck inför konsten sinnliga dimensioner. Utställningen illustrerar ett problem med realismbegreppet. Risken att fjättra konsten vid en kritik av dokumentära former som blundar för diskussionens själva fundament: den estetiska utsagans kraft att bryta sig ur varje invand ordning.
Detta sagt så hoppas jag att utställningen ändå får besökare som inte låter sig avskräckas av dess akademiska tilltal. Om inte annat för Lina Selanders film Around the Cave of the Double Tombs, som har tillkommit efter resor i Palestina och kretsar kring Ibrahimmoskéen i Hebron och dess tragiska historia. Ett fragmentariskt montage där text och bild är både förtätade och nästan helt tömda på information.
Några textrader anspelar på Rainer Maria Rilkes berömda dikt om pantern som vankar av och an och inte längre kan se världen utanför burens galler. Och vad är Selanders verk om inte ett exempel på den animaliska uppmärksamhet ”utan nervositet och biavsikt” som Rilke eftersträvade i sina ting-dikter? Ett konstnärligt arbete som ställer betraktaren inför en verklighet som stegrats ända in i det oförstörbara. Frågan om realism känns på en gång akut och helt ovidkommande.
(Aftonbladet 2010.07.14)
